Ångesten...oron...kriget...
Har märkt det senaste året eller åren att ångesten blir starkare.
Kan det vara så att den kan växa...så den inte får plats, och måste ut ?
Det har alltid varit nånting mörkt inne hos mig. Inte ångest, inte nånting som fått mig att må dåligt....utan nånting elakt.
Det där mörka har försatt mig i många jobbiga situationer. Förstört för mig och min omgivning.
Att få info om nånting och slå rakt ut....fysiskt eller verbalt...så har det alltid varit.
Det var därför bla annat som jag trivdes i gänget alla åren....10 år faktiskt. Där kunde man vars galen och impulsiv, det var ju "coolt".
Skäms när jag tänker på det....jag var 5 eller 6 år. Tidigt en morgon på dagis. Jag och en dagiskompis satt och ritade. Personalen höll på att förbereda frukost...måste ha varit sen höst eller vinter, det var mörkt ute.
Han tittade på min teckning och sa att den var ful. Jag högg honom i huvudet med blyertspennan jag höll i. Sen fortsatte jag att teckna mitt i kaoset som uppstod.
Jag tror min mor visste att det var nåt, tror hon vet det nu med. Skiter i vad hon tror...
Vad är jag då ? Psykopat ? Sociopat ?
Tjejen är övertygad om att jag har borderline...vet knappt vad det är.
Jag har lovat henne att ta tag i detta....hon ska ju ta tag i sina problem.
Fan va trött jag blir av att tänka på det.
Tänk om detta bara är början...straxt innan 40 så kommer det....
Måste sova
