splendor.blogg.se

Kommer ihåg när jag var en....11-12 år....stod i mitt pojkrum och övade knytnävslag i luften....inte skuggboxning, utan jag visste att jag bara kommer att slå en gång....hårt.

En klasskamrat som sa nåt "kränkande" om min pappa. En skitgrej givetvis, men klasskompisen hade ett mycket bättre självförtroende än mig....det var bara att slå.

Inget slag utdelades....inte den gången iaf. Inte pågrund av det.

Kommer ihåg att det var skönt att stå där och slå....fantisera om makten jag skulle ha i en halv sekund....vilken känsla. Tänkte inte alls på konsekvenserna. Herregud....

Våldet fick en ny sving i 7:an.

Trodde jag var tuff....klädd som en hiphopare...haha...klotter, skadegörelse....men fick aldrig den där maktkänslan av det. 

En annan 7:de klassare blev mobbad och fick stryk av min bäste vän...jag deltog aldrig i det, men stoppade aldrig det heller.

Förstår mig inte på att mobba nån.....förstår mig på den som blir mobbad. Vilken jävla ilska och vilket jävla hat den personen måste känna. 

Livsfarligt!

8:an...9:an där nångång......då började det på allvar. Våldsvågen....vägen till kaos....vägen som gjorde att jag blev en pappa till fyra barn. 

Vägen som nästan gjorde mig till alkolist.

Vägen till en annan värld......där jag bestämde vem som skulle må dåligt, vem som skulle ligga och blöda, vems liv som kanske blev förstört. Fan....har svårt att känna på tanken, att JAG kan ha förstört ett eller flera liv....bara för att jag njöt av våldet. Av makten...av uppmärksamheten från dom runt omkring....av tjejerna som inte förstod att jag var ett svin, en feg jävel som kände sig ensam.

Det här får jag återkomma till.....orkar inte mer.....det tar energi....för jag vet att jag fortfarande skulle njuta av det....37 år gammal. 

Men är så jäkla nojjig att det har varit en annan man här när jag höll mig borta.

Egentligen har jag inget med det att göra, då det var jag som lämnade henne. 

Lämnade henne för att jag var nojjig över alla killar som kontaktar henne....stup i kvarten känns det som. 

Men egentligen....tänk efter....1...2...3...4 med hennes ex som nog inte är ute efter nånting, utan bara känner sig ensam. 

Jag hotade honom....sa att jag skulle slå ihjäl honom....fan va pinsamt. Det är ju inte sån jag vill va. Vill ju vara den där lugna killen, den hon behöver.

Men hon har gjort fel...när hon skrev till nr 1 att hon blev sugen, när han skicka en bild på sig själv. Jag satt bredvid när mms:et kom. Vi hade varit tillsammans nån månad.

Några veckor efter skrev hon det där, hon var ensam hemma och hade druckit vin....jag hade inte svarat på telefon under kvällen. Fan gjorde jag inte det för...hade jag den på ljudlöst ? Vet inte...

Hon behövde mig då.....jag fanns inte där....hon sökte uppmärksamet av nån.

Jag läste deras korta chatt på FB efteråt....hon hade gett mig lösenordet för att jag skulle hjälpa henne med en sak. Elakt av mig.....Meb hade jag fått reda på det annars ? Hade det fortsatt ? 

Vem vet....ingen ide att spekulera. 

Vilket jävla utbrott jag fick.....idiot man är.

Vad beror nojjan på ?

Bara för att K gick bakom ryggen på mig? Ja...det är en bidragande orsak...men jag har väl alltid varit nojjig. 

Alltid varit LIVRÄDD för att inte få vara med. Känner mig som ett litet barn....det är samma känsla som jag alltid haft. Fast värre.

Det var länge sen nu som nojjan tog en paus......konstigt att man aldrig provat en drog....låter skönt att få driva bort. 

Men det kommer aldrig hända.

Har märkt det senaste året eller åren att ångesten blir starkare. 

Kan det vara så att den kan växa...så den inte får plats, och måste ut ?

Det har alltid varit nånting mörkt inne hos mig. Inte ångest, inte nånting som fått mig att må dåligt....utan nånting elakt.

Det där mörka har försatt mig i många jobbiga situationer. Förstört för mig och min omgivning.

Att få info om nånting och slå rakt ut....fysiskt eller verbalt...så har det alltid varit.

Det var därför bla annat som jag trivdes i gänget alla åren....10 år faktiskt. Där kunde man vars galen och impulsiv, det var ju "coolt".

Skäms när jag tänker på det....jag var 5 eller 6 år. Tidigt en morgon på dagis. Jag och en dagiskompis satt och ritade. Personalen höll på att förbereda frukost...måste ha varit sen höst eller vinter, det var mörkt ute.

Han tittade på min teckning och sa att den var ful. Jag högg honom i huvudet med blyertspennan jag höll i. Sen fortsatte jag att teckna mitt i kaoset som uppstod.

Jag tror min mor visste att det var nåt, tror hon vet det nu med. Skiter i vad hon tror...

Vad är jag då ? Psykopat ? Sociopat ?

Tjejen är övertygad om att jag har borderline...vet knappt vad det är.

Jag har lovat henne att ta tag i detta....hon ska ju ta tag i sina problem. 

Fan va trött jag blir av att tänka på det.

Tänk om detta bara är början...straxt innan 40 så kommer det....

Måste sova

Hade en liknande känsla med K....men vi var ju i 14 år...nu har det bara gått 1,5 år. Nästan samma känsla...fast den e tydligare.

Den har varit ångestladdad som fan...men idag tog hon tbx mig...och ångesten släppte direkt. 

Men tänker försöka använda detta som ett verktyg, som ett litet hål där jag kan lätta på trycket, innan det går för långt....igen...

Vill lägga till att jag är 36 år..,.eller 37 ? Nej 36...

För 100:de gången är det kaos med min flickvän. Hon har gjort det igen.

Den här gången var hon på fest, fast hon sa att hon skulle hem till en vän å dricka vin. Efter festen får hon sällskap av en kille, som följer henne hem. Han går med henne från festen alltså, det är gångavstånd ca 20 min.

Han får följa med in och värma sig. Han värmer sig i ca 45 min (?)

När jag kommer till henne senare har hon ångest å skäms.....jag tröstar henne.....jag tröstar henne....